B.
Byta adress!
Lägg märke till att ett extra L tillkommer!
Du!
Om du fick fråga "Vilka är de viktigaste personerna i ditt liv?" Vilka skulle du svara då?
Dina föräldrar?
Dina syskonen?
En bästa vän?
Om du svarat någon av dessa är du absolut inte ensam, det gör 99% av alla människor, och om du nu svarat dessa, svara då på min nästa fråga, varför är du själv inte med på listan?
Jag gillar uttrycket Du äger! Det kan ha flera betydelser, ofta sägs det som en komplimang till någon vi tycker om och till och med beundrar; du äger, han äger, hon äger, vi äger!
Samtidigt har uttrycket en annan betydelse. Du äger själv ansvaret för hur du vill må, vart och hur långt du vill nå, hur du vill att din framtid ska bli, vad du vill jobba med, om du vill bilda familj och i så fall med vem.
Vi äger även ansvar för vår relation till våra medmänniskor, våra kompisar och vår familj. Vi äger vårt eget beteende – vi äger våra känslor.
Att bestämma sig för att äga sitt eget liv är det viktigaste för en person som vill må bra. Om vi låter omgivningen styra våra känslor och vårt beteende är det lätt hänt att vi blir någon annan än den vi egentligen vill vara. Det är både en rättighet och en skyldighet mot oss själva att undvika det.
När vi vågar ta ansvar för våra egna tankar och känslor, handlingar och vanor, mår vi bättre.
Det är vi själva som äger ansvaret för vårt liv – det låter som den mest självklara saken i världen. Men min erfarenhet är att det kan vara svårt i praktiken att veta vad vi vill göra, vem vi vill vara och vilka vi vill umgås med.
Många kan intyga, inte minst jag, att det är rejält läskigt att ta steget och våga göra det vi drömmer om och längtar efter, för risken finns ju att vi misslyckas, och vad händer då? Skulle vi klara av det? Vad skulle alla andra säga? Jag vet att det för många känns ensamt med alla dessa frågeställningar och beslut.
För några år sedan tittade jag på nyheterna på tv. Folkhälsoinstitutet hade kommit med en rapport som visar att unga personer mår sämre och sämre. I alla åldersgrupper i samhället minskar antalet självmord och annan fysisk och psykisk ohälsa, utom i en grupp – ungdomsgruppen. Efter det sa kvinnan som blev intervjuad: ”Nu vet vi helt säkert att det är så här, men vi vet inte varför.” Ja men, hur svårt kan det vara?? Jag ville hoppa in i tv-apparaten och förklara det för henne så att de kan lägga resurser på att skapa förändring istället för att slösa en massa pengar och tid på att ta reda på varför. För svaret finns redan: Unga människor mår sämre idag än för tio år sedan för att klimatet har blivit tuffare, det är större konkurrens, flera viktiga val sker i tidiga åldrar, pressen att vara duktig, driftig och ”rätt” kommer från alla håll, från familjen, vännerna och samhället i stort.
Tidigare utbildade man sig till brandman, sjuksköterska eller polis och arbetade med det resten av livet, nu byter vi karriär och yrke flera gånger om. Och vi förväntas göra det – helst utan fast anställning, för att kunna vara flexibla och snabbt kunna byta igen. En 25-åring har ofta haft fler yrken än sin mamma och pappa. En 18-åring har haft fler möten än vad förra generationen hade under ett helt liv, och visst: det finns såklart mängder av fördelar med det. Det finns oändligt många valmöjligheter för unga idag, budskapet är: ”Om du verkligen vill så kan du bli vad du vill!” Men om man misslyckas med att förverkliga sig själv, om man trots alla förutsättningar mår dåligt, så blir fallet också mycket större.
Det krävs en stark självkänsla för att klara allt det här. Att fatta att det inte är en själv det är fel på om jag står mitt i livet och känner mig liten och osäker utan någon särskild anledning. Och kunna låta bli att jämföra sig med alla andra som verkar så framgångsrika och lyckliga. Vi behöver inre trygghet för att inte hela tiden styras av att bevisa för oss själva och andra att vi kan istället för att göra det vi vill. Det krävs god inre kondition för att stå emot alla ideal om hur framgångsrika och perfekta vi förväntas vara. Vi behöver ha ett starkt inre för att våga göra misstag och känna att vi duger som vi är.
Hela livet är fyllt med utmaningar och hela tiden kommer vi stå inför olika val och möjligheter. Jag tror att om hela tiden har drömmar och tror på sig själv så kommer man alltid att uppnå det man vill. Det handlar alltid om vad man själv vill, och hur stark vilja man själv har för att komma framåt. Det som inspirerar mig är människor som själva gått från något som inte finns, till att göra något som ingen annan tror att man kan klara av. Inspiration. Vilja. Älska sin produkt.
Jag tror att vägen till att få leva upp till sina drömmar är att våga välja fel val i livet, våga misslyckas och inte alls lyckas, att vara på gränsen till att ge upp sina drömmar helt innan man inser att den enda som kan göra det här, det är jag. Den enda som kan få dig själv att vilja lyckas är du själv. Det är inte alltid han med mest talang i laget som kommer längst, det är oftast han som till en början är ganska talanglös, men som verkligen vill, kämpar hårdast och alltid tar åt sig av kritiken för att sen kämpa och nästa gång visa att träning ger färdighet och i alla motgångar födds en vinnare!
”Don’t let anyone tell you you’re too young to accomplish something. A baby shark is still a fucking shark”
- Mike Radoor
I brist på annat, bildbomb!
Om du är jag, men vem är du?
En svag människa sparkar på den som redan ligger
En stark människa hjälper den liggande upp
En liten person trampar på andra för att ta sig upp
En stor person lyfter andra så de också blir större
En missnöjd person försöker lyfta fram fel hos andra
En nöjd person försöker lyfta fram det positiva hos andra
En elak person skrattar åt andra
En snäll person skrattar med andra
En avundsjuk person gottar sig i andras olycka
En välvillig person gläder sig åt andras lycka
Jag tror att allt händer av en anledning. Människor förändras så att jag kan lära mej att släppa taget, saker går fel så att jag uppskattar sakerna när de är rätt, jag tror att lögner sägs till mej för att jag ska lära mej att uppskatta sanningen och försöka vara så sann jag bara kan, och genom det lär jag mej att lita på någon annan än mej själv, och ibland faller bra saker isär så bättre saker kan sammanfogas och hända mej…Det är så lätt att såra. Lättare än du tror. Ett överlägset hån,några tanklösa ord,du kanske inte menar,kan påverka mer än
du vet och ge en människa känslan av ensamhet.Det är så lätt att glädja,lättare än du tror. Ett vänligt leende,några
uppmuntrande ord,sagt i en vänlig ton,kan värma mer än du vet. Så kanske vi skall starta i dag och visa litet kärlek.
Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... '
Älska de du kan.
Rör vid de du kan nå ut till.
Även i de lugnaste vatten drunknar man.
Hade svårt att få ihop en hel och sammanhängande text den här veckan, ni får ta den smällen...
Mamma-dotter tid
Mamma väckte mig vid 8-tiden imorde, det var dags för att åka in till stan och handla, som vanligt glömde vi hälften och fick åka ner till samhällets lilla affär och köpa det vi glömt och sedan käkade vi på pizzerian. I bilen påväg hem kom vi på att vi glömt ännu mer så det blev en kort sväng förbi min moster och hämtade upp lite glas, bestick och bordsduk. Väl hemma och i full gång med matlagningen så inser vi att vi i alla fall har glömt att köpa riven ost som vi skulle haft till potatisgratängerna... Typiskt oss! Detta trots att vi skrivit en utförlig inköpslista. Vid 6 tiden började människorna trilla in och vi bjöd på mat och tårta eftersom mammas kille fyller år på måndag. Detta fick jag dessutom av mamma efter hennes senaste kryssning:
Lancome parfym - midnight rose
Guldglittrig kuvertväska
Lancome nattcreme och mascara
Nu ska jag plocka lite på mitt rum, göra lite företagsarbete, skriva på naturen och i min loggbok samt plugga på ett svenska prov jag ska ha nästa måndag. Och ja jag vet att klockan är halv 2...
Före & efter
Joel före:
Emelie före:
Hanna efter:
Joel efter:
Puss & god natt!
//Emma
Sverige-England, förlåt jag menade Zlatan-England
Lite så känns det faktiskt... Jag menar visst, Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare det går inte att sticka under stolen med, kolla bara på matchen igår... 4mål? Vem gör sånt? Men samtidigt hade han inte varit NÅGONTNG utan sina lagkamrater. Jag skulle vilja se Zlatan alldeles själv där ute på planen mot England, om hur fantastisk fotbollsspelare han blir då. Det är laget som ger honom stjärnglans, och sånt kan jag störa mg på riktigt jävla mycket på...
För övrigt så var det öppet hus igår! Jag var ju med på det och visade nykomlingarna runt lite på skolan, om vart frisöravdelningen låg, svarade på frågor om lärare, skolmat, idrotten och högskolebehörighet osv... Riktigt kul! Var även på modevisningen som stylisttvåorna ordnat, och alla var verkligen jättefina! Min favorit var dock denna:
Bilden kommer från
Denise blogg (det var hon som var stylist)
Och nu av någon anledning så kommer jag inte in på företagets mejl?! Fan för den som har bytt lösenord! Jag måste in där, och det nu!!
Vi hörs imorgon!
Varför är jag tjock?
Varför är jag tjock? Det händer inte ofta, men ibland kommer den. Den där frågan om hur jag kan vara överviktig – jag som “tränar mycket och äter bra”? Frågan är inte elak, snarare nyfiken. Jag välkomnar den. För jag hade undrat samma sak om jag varit någon annan och läst min blogg.
Jag tar inte illa upp, men jag medger att efter några ögonblicks reflekterande kan jag inte låta bli att undra varför man inte tänker precis tvärtom: “åh vad roligt, någon som inte är supersmal och superdeffad men som ändå tycker att det är roligt att träna mycket och äta bra” eller för att hårddra det: “åh, häftigt att någon som är så tjock kan orka springa så långt/träna så mycket”. Jag förstår att det sistnämnda är en annorlunda tanke. Därför yttras den sällan.
Varför är jag tjock? Ja du, kanske på grund av detta. Kanske inte. Who knows? Jag äter inte bra alla dagar, men jag äter bra 5 dagar av 7. För många räcker det – men inte för mig. Jag vet att jag går ner i vikt om jag äter 1600 kalorier per dag – och rör på mig 7-10 timmar i veckan. Det är så jag har gjort det förr.
I min värld handlar viktnedgång om att göra av med fler kalorier än jag stoppar i mig. Jag håller mig mer mätt på 1600 kalorier från fett och protein än pasta och lussebullar, så därför har jag ätit LCHF-aktig mat när jag gått ner i vikt. För några år sedan gick jag ner i vikt på glass, nudlar och andra kolhydrater så det funkade bevisligen det med. Förutom det där med kalorier så tror jag att kemikalier är en viktig aspekt att ta hänsyn till oavsett om man ska gå ner i vikt eller vara hälsosam. I en svartvit värld handlar det om kalorier in Vs. kalorier ut – i en värld med en massa gråzoner finns det som sagt fler aspekter.
Jag funderar en del på det där med “vilken rätt” jag har att skriva en blogg om b.la min träning. Kanske ska jag som tjock vara förpassad till andra saker. Men så blir jag irriterad på mig själv för att jag tillåter mig själv att vara så ofantligt dum i huvudet. Klart jag ska skriva blogg om min träning. Bloggande är inte till enbart för dem som bara köper träningskläder i storlek 36 och kan stå på händerna. Att gilla att träna är en känsla som står över storlek på brallor och fettprocent i kroppen. Det är bara så himla synd att så många som inte passar i mallen inte känner sig hemma. Att känslan av utanförskap är större än den av gemenskap. Bland mina bloggläsare, och många av mina träningsvänner, finns en fantastisk värme och öppenhet. En fin familjär känsla där alla får vara med. Den uppskattar jag och skrattar mig lycklig över.
Det är just tack vare min storlek som jag hämtar mycket av min drivkraft. Vi är alla gjorda av samma skrot och korn och du, oavsett kroppsform, kan mer än du tror. Everyone is a genius. Jag blir lite frustrerad när personer som väger lite mer än de flesta gömmer sig bakom sitt skal med ursäkten att de är för tjocka. För vadå, undrar jag? Jag har ställt mig på många startlinjer och vägt mer än de flesta. Jag har avverkat marathon på löpband. Jag har gjort både det ena och det andra. Att vara tjock är ingen ursäkt för att inte våga. Att inta kämpa. Att vara tjock är inte detsamma som att inte vara vältränad.
Jag hoppas att de flesta vet om att smal inte är detsamma som att vara hälsosam. Min blogg fokuserar inte på att vara smal. Min blogg handlar om att vara hälsosam. I den definitionen finns mer än vikt. Min definition av hälsosam handlar om lycka, frihet, styrka, uthållighet, balans och känsla. Min definition av hälsosam är att leva som man vill utan begränsningar som sätter stopp för ork eller styrka, varken fysiskt eller mentalt.
EDIT: Jag vet inte hur många kommentarer jag har fått som låter "..hur kan du klanka ner på smala människor? Alla ser inte likadana ut.." "..alla vill inte ha kurvor.." "..alla som är smala har inte anorexia!..."
Nej, jag vet det. Texten handlar inte om "tjocka VS smala". Texten handlar inte heller om någon försvar mot dagens samhälle där man anses ska var anoriktiskt smal, (inte samma sak som att påstå att alla som har en slankare midja har anorexia!!) Texten har sin grund i en fråga jag konternueligt fått under alla år jag bloggat, varför är du tjock?, Jag har valt att svara på den frågan, jag svara inte för alla som anses tjocka och jag klankar inte heller ner på dem som är smala. Alla ser olika ut och man får se ut PRECIS hur man vill, det finns inga som helst lagar i Sverige som reglerar ditt utseende, även om det enligt "våra" normer och värderingar finns utseenden som är mer eller mindre accepterade. Jag svarar på en fråga jag fått, inget annat!
Run Forest, run!
Får bli ett supersnabbt litet inlägg nu. Skriver mer sen, lovar ;)
Håller just nu på att färga Hanna hår rödare igen, hon fick någon knäpp idé om att hon ville bli brun ett tag men nu är det de röda som gäller igen, det gillar vi!! Ska snart (när vi tvättat ut hannas hår) färga en ombre på Emelie och där SKA jag bara ta före och efterbilder! Punkt och Slut. Joel skulle också komma över en stund som de verkar och Hanna har försökt att lura i mig att han och också ska färga sitt hår rött (jag hoppas innerligt att hon skojar med mig.)
Betalat för våra halsdukar idag också så nu är de äntligen(!!!) påväg till Sverige - SUPERGLAD! :D Idag var jag till banken och fixade till vår bankdosa som totalt muppat upp sig.
För övrigt så har helgen bestått i att i lördags så sov jag i 13timmar (oopsi) var även ut och kollade efter både yttergran och innergran till julen, och i söndags så klippte jag farmor, kollade skidor (alpint) och hjälpte henne med att frosta av hennes frys. Klippte även pappa igår.
//Emma
Torka aldrig tårar utan handskar
Hey you... I like your style
Torka aldrig tårar utan handskar
Gymnasiemässan
Blev inget blogande igår, kom hem vid 10tiden efter att ha stått och representera Fyrisskolan på gymnasiemässan, stackars förvirrade 97-or, hihhi.. Fick beröm för att jag var duktig och kunde prata för mig och det gillas! :D
Nu ska jag packa ihop det allra sista innan jag drar till pappsen under veckan! Ska knäppa kort på Joels bil och pappas traktor och klippa pappa och farmor under helgen, det är det ända som är planerat. Hemma helg nr. 7548 typ... Men 18barre snart!!
Vi hörs!
Always remeber
Bara så att du vet, du äger!
God natt!
Har varit hemma i drygt 2timmar, hade inte världens bästa dag idag inte... Började med att mitt gymkort inte fungerade?! Fick väl lov att gå i alla fall men jaja...
Gjorde inte mycket på praktiken under förmidagen. Gick över till Tammerfors vid lunch tillsammans med en ny tjej från praktiken, Anna heter hon. Som sagt gick vi till Tammerfors och beställde tårta. Gick upp på övervåningen och väntade ett tag eftersom de inte var klara när vi kom, och när vi skulle gå ner vad tor ni händer? Jo, jag ramlar! Nu menar jag inte något litet snubba på sina egna fötter, utan ett rejält jävla fall, rakt ner från trapporna. Är blå/lila över hela högra sidan, från revbenen till strax ovanför knät! Ont så in åt helvete! Dusha, pluggat lite och ska snart kolla sport och städa lite nu, hörs imorgon!
När tjejer tar plats...
Underbara Clara
Jag passar inte in. Jag försöker inte ens. Jag försöker sticka ut. Jag har alltid haft gott om vänner men i sjuan händer något. Jag slutar anpassa mig. Läser Fittstim och kommer till insikt om en massa saker. Byter till en konstig klädstil och börjar ta för mig mer på lektionerna. Vägrar anpassa mig bara för att bli accepterad. Och det är det som är felet. Att jag inte anpassar mig. Att jag inte drar mig undan och blir blyg och vet min plats. Jag bara kör på ännu hårdare. Och det provocerar. Vem är den där lilla skitsjuan som försöker vara märkvärdig? Tror fan att hon är snygg, att hon är nått.
På slöjden tränger fem killar in mig i ett hörn. Höhö. Du tror typ att du har rätt jämt men ärligt talat, vem fan har rätt? Fem killar eller du? Jag! ryter jag och knuffar undan en av dem. Det borde jag inte gjort. På en lektion några dagar senare blir jag kallad för massor av fula saker. Läraren låtsas inte höra. Tillslut rinner sinnet och jag flyger på en av killarna. Tar tag om hans huvud och dunkar det i bänken det hårdaste jag kan. Han sliter tag i mitt hår och gör samma sak med mig. Bara att han är mycket starkare. Under hånskratt blir jag förvisad ur klassrummet. Men inte han. Ingen av killarna som trakasserat mig.
Jag gråter när jag kommer hem. Gråter och lyfter vikter för att bli starkare än Pippi Långstrump. Stark så att jag kan försvara mig. För ingen lärare ser eller bryr sig. Jag ser ju inte ut som en tjej som blir retad. De ser bara en tjej med massor av attityd och skinn på näsan. Hon ber ju i princip om det! Clara tar för mycket plats heter det på betygssamtalen. Hon måste vara tystare så att andra tjejer får chansen att prata. Att killarna borde vara tysta – istället för den enda tjejen som säger något – det är det ingen som påpekar. Men allt är ändå inte piss. Några tjejer i nian kommer fram och viskar att jag klär mig fint. Att jag är tuff som är min egen. Att de beundrar mig.
Så är det dags för skolkonsert och jag har bestämt mig för att jag ska sjunga. Solo. Jag vågar egentligen inte. Men jag vill inte ge rädslan den makten över mig. Jag sitter bakom scenen och hånleende brudar sitter bredvid och sneglar, viskar och pekar på mig. Så går jag upp. Sjunger låten som jag valt. Utan att be om ursäkt eller darra på rösten. Jag får dånande applåder och någon kramar mig innerligt. Jag vet att jag är bra. Det här är min grej. Min stora gåva. Varm av strålkastare och glädje sjunker jag ihop där bakom scenen. Plötsligt sitter några av tjejerna bredvid mig. En har tagit min hand. Nu är det som i en töntig highschool-film. Freaket blir cool. Offret blir stjärnan. Hånleenden ersatta av imponerade miner. Fy fan vad bra du var! Fan vad bra du sjunger. Var du inte nervös?
Jag tänker tillbaka på det där ibland och önskar att jag gett dem fingret. Bett dem dra. Jasså, nu passar det? Nu duger jag? Istället log jag stort mot dem, tacksam över att ha blivit räddad. Lättad över att sluta vara hackkyckling. Glad över att äntligen bli accepterad. Ibland ångrar jag det. Att jag inte gjorde något bra av den där stunden. Att jag inte orkade vara stark lite till och vända ryggen åt dem. Vägrat ta emot deras godtyckliga ”vänskap” som plötsligt prackades på mig. Det hade känts bättre på något sätt. Att aldrig ha gett efter."
Vill du veta och se mer? Kolla in filmen och läs boken "Tusen gånger starkare"
Äntligen hemma
Kom hem alldeles för en liten stund sen, råkade bli kvar i skolan och jobba företag lite, hehhe
Har precis fått i mig mat, Gulaschsoppa vart det idag med en "Gustav II Adolf"-bakelse till efterätt.
Laddar just nu min MP3 för att jag hade tänkt dra till gymmet och springa lite imorgon bitti, det öppnar ju 06.30 så lär väl vara där då. Fick ju något ryck i vårs och börjad springa typ 16km varje dag, 8km på morgonen och 8 på kvällen. Idag vet jag att det var för att jag inte mådde sådär alldeles på topp i huvudet, men nu ska jag börja igen tänkte jag... Får väl se hur de kommer gå, hahha
Imorgon väntar praktik på världens bästa praktikplats!
Tillbaka till framtiden.
Egentligen är det väldigt sjukt, jag har planerat mitt liv till jag fyller 27! Det är ju stört!
Det jag just nu sitter och funderar på är det här men högskolan...
Jag har alltid vetat att om jag ska gå på högskolan ska jag gå ett pogram där jag har möjlighet att bli svenska- och histroialärare, och att jag ska gå på Karlstad universitet. Jag gick ganska nyligen till min SYV och kollade om jag kunde få hänga med till Sacomässan i Stockholm som är snart, vilket jag kunde om jag ville men hon tipsade mig också om en hemsida som heter
Alla Studier.se
Efter att ha läst där är jag inte alls lika säker längre! Kanke borde jag göra något roligt av de hela? Eller satsa?
Har någon något tips till mig om hur jag ska tänka här? Vad är era erfarenheter? Är de bra eller sämre? Hur länge orkade du hålla ut på högskolan? Är det värt att ens börja på högskolan om "bara" ska gå en termin?
Inte för att det inte är riktigt aktuellt för mig just nu, men jag gillar att vara väl förberedd!
Maja Ivarsson
'
