När tjejer tar plats...
Jag passar inte in. Jag försöker inte ens. Jag försöker sticka ut. Jag har alltid haft gott om vänner men i sjuan händer något. Jag slutar anpassa mig. Läser Fittstim och kommer till insikt om en massa saker. Byter till en konstig klädstil och börjar ta för mig mer på lektionerna. Vägrar anpassa mig bara för att bli accepterad. Och det är det som är felet. Att jag inte anpassar mig. Att jag inte drar mig undan och blir blyg och vet min plats. Jag bara kör på ännu hårdare. Och det provocerar. Vem är den där lilla skitsjuan som försöker vara märkvärdig? Tror fan att hon är snygg, att hon är nått.
På slöjden tränger fem killar in mig i ett hörn. Höhö. Du tror typ att du har rätt jämt men ärligt talat, vem fan har rätt? Fem killar eller du? Jag! ryter jag och knuffar undan en av dem. Det borde jag inte gjort. På en lektion några dagar senare blir jag kallad för massor av fula saker. Läraren låtsas inte höra. Tillslut rinner sinnet och jag flyger på en av killarna. Tar tag om hans huvud och dunkar det i bänken det hårdaste jag kan. Han sliter tag i mitt hår och gör samma sak med mig. Bara att han är mycket starkare. Under hånskratt blir jag förvisad ur klassrummet. Men inte han. Ingen av killarna som trakasserat mig.
Jag gråter när jag kommer hem. Gråter och lyfter vikter för att bli starkare än Pippi Långstrump. Stark så att jag kan försvara mig. För ingen lärare ser eller bryr sig. Jag ser ju inte ut som en tjej som blir retad. De ser bara en tjej med massor av attityd och skinn på näsan. Hon ber ju i princip om det! Clara tar för mycket plats heter det på betygssamtalen. Hon måste vara tystare så att andra tjejer får chansen att prata. Att killarna borde vara tysta – istället för den enda tjejen som säger något – det är det ingen som påpekar. Men allt är ändå inte piss. Några tjejer i nian kommer fram och viskar att jag klär mig fint. Att jag är tuff som är min egen. Att de beundrar mig.
Så är det dags för skolkonsert och jag har bestämt mig för att jag ska sjunga. Solo. Jag vågar egentligen inte. Men jag vill inte ge rädslan den makten över mig. Jag sitter bakom scenen och hånleende brudar sitter bredvid och sneglar, viskar och pekar på mig. Så går jag upp. Sjunger låten som jag valt. Utan att be om ursäkt eller darra på rösten. Jag får dånande applåder och någon kramar mig innerligt. Jag vet att jag är bra. Det här är min grej. Min stora gåva. Varm av strålkastare och glädje sjunker jag ihop där bakom scenen. Plötsligt sitter några av tjejerna bredvid mig. En har tagit min hand. Nu är det som i en töntig highschool-film. Freaket blir cool. Offret blir stjärnan. Hånleenden ersatta av imponerade miner. Fy fan vad bra du var! Fan vad bra du sjunger. Var du inte nervös?
Jag tänker tillbaka på det där ibland och önskar att jag gett dem fingret. Bett dem dra. Jasså, nu passar det? Nu duger jag? Istället log jag stort mot dem, tacksam över att ha blivit räddad. Lättad över att sluta vara hackkyckling. Glad över att äntligen bli accepterad. Ibland ångrar jag det. Att jag inte gjorde något bra av den där stunden. Att jag inte orkade vara stark lite till och vända ryggen åt dem. Vägrat ta emot deras godtyckliga ”vänskap” som plötsligt prackades på mig. Det hade känts bättre på något sätt. Att aldrig ha gett efter."
Vill du veta och se mer? Kolla in filmen och läs boken "Tusen gånger starkare"
