tvilingarnas.blogg.se

Är det inte otroligt hur fort ens humör kan förändras? Hur djupt ditt hjärta kan sjunka? Och hur mycket bara en persons beetende kan ge en sån stor effekt på dig?

 

Nyss var jag superglad, som ett litet barn som precis förstått vad julafton innebär.

Nu vet jag inte vad jag ska känna. Jag tror att jag är rätt tom. 

Varför? Jag kände allt på en och samma gång. Jag var arg, ledsen, besviken. Alla de känslor som vi har bestämt är dåliga, och nu vet jag inte vad som finns kvar att känna. Det finns ingenting kvar. Och allt gick på ett trollslag. Jag klickade upp internet, gick in på en klasskompis blogg, läste det näst senaste inägget och fick precis alla dessa känslorna över mig.

Ni vet fredagsmyskvällen som vi skulle haft i fredags? Den blev inte av. Eller jo de blev den, för några. Men inte för mig. Trots att jag frågade 3timmar innnan, ska den bli av? Och svaret vart nej.

 

Varför i helvete ska det vara så svårt att hitta på en anlednng? Här är det fan så mycket bättre med en dålig anledning, en ett nej, för att sedan göra det ändå.

 

Jag har aldrig varit så populär, men jag har ända haft MINA vänner, som har varit otroligt viktiga för mig. När vi skulle välja till gymnasiet så visste jag att jag stod inför ett otroligt svårt val, men jag valde det som kändes rätt för mig, där och då. Jag valde att gå mot strömmen, jag valde att plugga på en annan ort, jag valde att bli någonting som jag drömt om, jag valde att försöka göra min gymnasietid den roligaste i mitt liv.

 

Jag valde inte att tappa kontakten med alla MINA vänner.  Jag valde inte att vara ensam. Jag valde inte att bli utanför. Det blev jag ändå. Såhär i efterhand kanske jag skulle ha sett det komma, att jag skulle tappa kontakten. Men jag valde att lita på fel människor och nu får jag stå mitt kast.

 

Jag börjar sakta en säkert inse att det bara är att le på måndag och se glad ut, precis som vanligt.

Jag börjar också inse att jag inte kommer få den där superbästisen jag trott att jag varit på väg att få sedan vi startade företag.

Jag börjar förstå att det inte är någon idé att skaffa någon bästis heller.

Jag börjar förstå att det är lika bra att bara le, säga något ibland, hänga med på saker och ting.

Jag börjar förstå att mina drömmar om vad jag ska göra efter studenten inte kommer bli så  jobbiga ändå.

 

Min största dröm efter studenten har alltid varit densamma. Åka till London och plugga ett år, komma tillbaka till Sverige, flytta till Karlstad och plugga till svenska och historialärare samtidigt som jag jobbar in mina timmar för frisöryrket, ta gesällbrevet. Åka ut i världen och uppfylla min "100saker att göra innan man dör "- lista. Min största farhåga inför detta har just vait vännerna. Hur ska man hålla liv i vänskapen om man aldrig kommer ses?

Den farhågan är ialla fall borta nu...

 

 

Vi hörs...